Ledare. Rebecka Bohlin.

2021-10-31 14:45
Fackeltåg förra helgen i söderförort. Våldet ska inte segra, inte här och inte någon annanstans. Foto: Rebecka bohlin
Fackeltåg förra helgen i söderförort. Våldet ska inte segra, inte här och inte någon annanstans.
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Våldet ska inte segra, inte här och inte någon annanstans

”Det enda vi vet är att 15-åringen var på väg hem från sin fotbollsträning den kvällen.”

Tipsa om artikeln via e-post

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Förra helgen gjorde jag något så ovanligt som att demonstrera i närheten av mitt hem. Mitt i sorgen över att en lastbilschaufför några dagar tidigare skjutits till döds med ett skott i huvudet och att en 16-årig pojke vid samma tillfälle träffades av fem skott – och mirakulöst överlevde, anordnade den lokala fotbollsföreningen här i söderförort en manifestation. Tysta, med facklor i händerna, bildade vi en kedja från torget ner till fotbollsplanen. Där hade eldsjälar, precis som varje vecka på lördagkvällar, ordnat spontan­fotboll för unga 12–19 år. Den här kvällen kom de unga killarna och tjejerna svettiga, direkt från matcherna, och bildade kedja med oss vuxna. Mot våldet.

Vi som samlades där i mörkret vet inget om motivet till den senaste skjutningen i vår stadsdel. Var det gängrelaterat? Var en av de skjutna en måltavla? Den andra ett vittne som skulle tystas? Det går många rykten. Många känner till de båda skjutna, ingen har hört att de skulle vara inblandade i något kriminellt.

Det enda vi vet är att 16-åringen var på väg hem från sin fotbollsträning den kvällen och skulle in i porten där han bor. Vi vet också att han överlevde skotten, att han redan kan stå upp och att han svarar på sms från sina kompisar.

En kvinna som är aktiv i fotbollsföreningen berättade för mig under manifestationen att hon kontaktat polisen efter att de skrivit på sina sociala medier att en 15-årig man skottskadats. Hon fick svaret att kön är relevant. ”Men man, hur kan en pojke som är 15 år kallas för en man?”, sa hon upprört till mig (han är dessutom född 2005, 16 år).

Varje skjutning är självklart en tragedi. Och kanske är det inte så konstigt att vissa skjutningar får större uppmärksamhet än andra. Kvinnan med bebisen i famnen, läkaren Karolin Hakim, 31, som mördades i Malmö 2019. Den 12-åriga fickan, Adriana, som dödades vid en drive-by-skjutning på en bensinstation i Botkyrka, Stockholm 2020. Förra veckans avrättning av artisten Einár i centrala Stockholm. Självklart blir det ett större medieintresse när offret är en känd person. Som medmänniskor kommer vi närmare offren i de fall som får stor uppmärksamhet, kan leva oss in i de anhörigas sorg. Vi sörjer som samhälle.

Den politiska enighet som finns bland riksdagspartierna att hårdare straff är en av flera pusselbitar för att komma åt skjutningarna ifrågasätter egentligen ingen. Men när polisen inte klarar upp brotten – då blir straffen symbolpolitik, för de kommer inte åt roten till problemet. Och roten till problemet behöver vi veta mer om. Den handlar om brist på framtidshopp i kölvattnet av arbetslöshet, bostadsbrist, knappa sociala resurser och – inte minst – om gängen som säljer knark. Som skrämmer vittnen.

Bara i år har det skett 273 skjutningar i Sverige, 40 personer har avlidit. Men vilka sörjer vi som samhälle?

Föräldrar i Järva, det område polisen kallat Sveriges epicentrum för skjutningar med flest personer i kriminella gäng i hela landet, talar allt mer högljutt om att deras barn avhumaniseras i rapporteringen.

De organiserar sig i nätverket ”Nationell kris”, och som ett alternativ till regeringens 34-punktsprogram för att stoppa gängvåldet har föräldrarna lagt fram ett eget handlingsprogram, rapporterar Nyhetsbyrån Järva. Det handlar om demokratifrågor, förslag på att tillsätta boenderåd, sociala insatser och förebyggande arbete, arbetsmarknadsåtgärder, bostadsfrågor, rättsväsendet, polisens arbete, tullverket och vapenlagar. De kräver en nationell kriskommission som utreder varför så få mord socioekonomiskt resurssvaga områden har klarats upp – endast ett av 17 i Järva.

Det var en värdig och stark manifestation vi genomförde förra helgen, som i tysthet skanderade: Vi äger vår stadsdel, alla vi som bygger en gemenskap. Våldet ska inte segra, inte här och inte någon annanstans.

Ingen media var på plats, ingen rapporterade.

Men offren i vår stadsdel, i alla stadsdelar, är lika mycket människor. Lika mycket värda. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Tipsa om artikeln via e-post