Recension.

2021-09-24 02:52
Nicolas Cage i Michael Sarnoskis långfilmsdebut ”Pig”.  Bild: Neon
Nicolas Cage i Michael Sarnoskis långfilmsdebut ”Pig”. 
Puffetikett
Dagens ETC

Vem har tagit Nic Cages gris?

Någon har stulit Nicolas ­Cages älskade tryffelgris i den hajpade indierullen ”Pig”. Jakob Åsell har provsmakat en oväntad gastrothriller med knorr

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Efter ryssen Victor Kossakovskys svartvita grisdokumentär ”Gunda” i våras kommer en film som bekräftar att subgenren grisfilm aldrig har mått bättre.

Michael Sarnoskis kritikerrosade långfilmsdebut har på förhand gett sken av att servera en hårdkokt hämndrulle a lá ­”Taken” fast med svinfokus, men bakom den premissen ­döljer ”Pig” ett överraskande mått av allvar och tuggmotstånd. Där ryms istället ett kontemplativt sorgedrama om mat, minnen och att klamra sig fast vid det sista som man verklig­en älskar i livet.

”Jag minns en tid när ditt namn betydde något för folk. Men nu? Nu har du inget värde. Du existerar inte ens längre” får den sargade skogsmullen Rob höra när han åter visar sitt ansikte i den stad han sedan länge har vänt ryggen.

Den hemlighetsfulle svampplockarens odyssé bland underjordiska slagsmålsklubbar, Po’ boy-food trucks och begravda minnen är lika delar drabbande och märklig. Genom en säregen trerätters-dramaturgi möts matcentrerade akter döpta till ”Rustic Mushroom Tart” och ”Mom’s French Toast and Deconstructed Scallops”, som var och en är så pass olika att de tycks hämtade från olika hyllor i videobutiken.

Jag vill verkligen älska ”Pig”. Det gör jag också delvis.

Framför allt är jag av över­tygelsen att en film som konstant leker med ens genre­förväntningar bör upplevas med en så tom ryggsäck som möjligt. Därför förordar jag att, i stället för att läsa klart den här recensionen, köpa grisen i säcken.

Till er som fortsatt läser; jag vill älska ”Pig” då flera scener hör till filmårets, och Nicolas Cages karriärs mest spänstiga och nyanserade ögonblick. Det är en sällsynt självsäker och lovvärd regidebut med en otypisk ansats. Men samtidigt går det inte att blunda för hur andra partier upplevs som lika ängsligt konstruerade som det gastronomiska universum Sarnoskis halvironiska tryffelthriller ämnar satirisera.

Med det meme-kulturella bagage som kommer med en samtida Nicolas Cage och färska minnesbilder från upp­skruvade insatser i själv­medvetna crowd­pleasers som ”Mandy” och ”Color Out of Space” kvar på näthinnan så är det befriande att få svepas in i något märkbart mjukare. Kompositörerna Alexis Grapsas och Philip Kleins finstämt vemodiga stråkar och Cages återhållsamma karaktärsporträtt skruvar här ner volymen och slår an en långt mer dämpad ton än väntat. Den självgoda mellanrättskrogvärld vars krögare påstår sig brinna för att ”dekonstruera lokala ingredienser” förblir blott en kulinarisk kuliss för dramat på insidan.

I hjärtat är ”Pig” en ömsint observation av hur sorg är den mest ensliga av känsloresor, med eller utan en gris.

Pig

Betyg: 3 av 5

Regi: Michael Sarnoski

Premiär: 24 september