McMillen Möter.

2021-09-24 12:30
Bild: Elisabeth Ohlson
Puffetikett
Dagens ETC

Mian Lodalen: ”Jag höll lesbiska väckelsemöten”

De åtalade: ”Lesbiska ligan”.

Deras brott: ”otukt som mot naturen är”.

Dagens ETC möter den romanaktuella författaren Mian Lodalen och pratar om olagliga flator, sjukdomsförklarad kärlek och varför svenska staten borde be om ursäkt till homosexuella.

”Inte ens mördare blir ansatta på det sättet som dessa kvinnor blev!”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

När en feministisk flat-ikon sitter mitt emot en måste man bara ta chansen att fråga: Borde jag bli lesbisk?

– Nej! Utbrister Mian Lodalen snabbt som en rekyl när hon får höra att jag är gift med en kulturintresserad civilingenjör.

– Det låter ju som han går att prata med? Dessutom kan han dra in degen! säger hon och skrattar stort.

Med ”Liten handbok i konsten att bli lesbisk” (2014) åkte Mian Lodalen och medförfattaren Matilda Tudor på en lång turné och föreläste om allt som suger med heterolivet.

”Många har gjort resan och kan försäkra: Gräset är grönare på andra sidan”.

– Vi hade väckelsemöten över hela Sverige. Folk satt och lipade på golvet och det var så mycket folk att fönsterna fick kondens. De höll på att gå in i trans! minns Mian Lodalen som själv är uppväxt i Jönköpings frikyrkomiljö.

– Jag hade inga problem att kliva upp på frestelsens berg och missionera om lesbiskt liv. Det var fruktansvärt roligt. Och jag har fått så många brev och mail efteråt. ”Tack, den handboken hjälpte mig väldigt mycket i övergången...” säger hon.

Lesbiskt spindelnät

Det är en småkylig septembereftermiddag när författaren möter mig på ett Södermalmscafé i Stockholm där influencers i lårhöga läderstövlar kryssar förbi mellan lådcyklister och föräldralediga pappor i dyra fleecetröjor. På balkongen ovanför våra huvuden sitter en sur farbror och kedjeröker.

Det som idag är en av Stockholms hippaste­ stadsdelar var för bara några decennier sedan en fattig arbetarstadsdel. Här rörde sig kvinnorna som Mian Lodalen skriver om i sin nya roman: Eva, Margit, Gunvor, Sonja och Anna-­Lisa – gänget som av polisen kom att kallas ”Lesbiska ligan”.

– Det var ett spindelnät av relationer som skulle nystas upp. Det var därför de kallade det för ”liga”. Polisen såg det som ett sexuellt kriminellt nätverk, berättar Mian Lodalen.

Romanen ”Lesbiska ligan” är författarens andra del efter ”Lisa och Lilly: En sann kärlekshistoria” (2020) i en historisk svit om homosexuella kvinnors liv i Stockholm under olika delar av 1900-talet.

Bara decennier bort, ändå eoner från lesbiska väckelsemöten.

För ”lesbiska ligan” kulminerade kärleks­livet istället i en historisk rättegång.

Rättshärvan börjar dramatiskt. 1 april 1943 får två konstaplar larm om ett lägenhetsbråk på Grev Turegatan i Stockholm. Där har lägenhetsinnehavaren Margit hukande flytt till en granne. När poliserna stövlar in i lägenheten hittar de två kvinnor på en vilsoffa och misstänker genast att det rör sig om ett ”onaturligt beteende”. Bråket ska snart visa sig vara ett svartsjukedrama spetsat med sprit.

Den ena kvinnan, Eva, är enligt polis­rapporten ”kraftigt överlastad av starka drycker”. Snart dras en stor polisutredning igång som kartlägger hennes ”lesbiska nätverk”. Rättegången leder till den första omfattande domen mot homosexuella kvinnor i Sveriges historia.

Eller som det heter i protokollet: ”otukt som mot naturen är”.

– Bara uttrycket är ju sjukt, konstaterar Mian Lodalen.

Flera gånger har författaren suttit med händerna för ögonen i sekundärskam när hon läst polisprotokollen. Könsumgänge, exakt hur? ”Med tungan?” Förnedringen som Eva och hennes gäng får utstå i förhören är brutal. Alla tvingas de svara på explicita frågor om hur de tillfredställt varandra.

– Till och med jag, riksflatan själv, hade dött om jag hade behövt sitta i förhör och rätte­gång och fått de frågorna. Inte ens mördare blir ansatta på det sättet som dessa kvinnor blev! Och att veta att papperna kommer att bli offentliga handlingar och kommer att kunna plockas ut av vem som helst.... Det har berört mig allra mest illa, säger hon.

”Alla med alla”

I ”Lesbiska ligan” har Mian Lodalen gestaltat den ”jävla härva” av relationer som ledde fram till den historiska domen.

– Vem blir ihop med vem? Vem slänger ut vem? Vem flyttar ihop med vem? Vad händer med henne när hon ligger med henne? Jag har suttit med en board över hela väggen med karaktärerna Eva, Margit, Gunvor, Sonja och Anna-Lisa och en tidslinje månad för månad, säger Mian Lodalen och bryter ut i ett leende över den relationella geggan.

– Detta är inget annat än lesbiskt liv 2021. Alla har varit med alla! skrattar hon.

Huvudpersonen och suputen Eva är ett riktigt rivjärn. En kvinna som inte ber om ursäkt för sin läggning, trots att hennes kärlek är olaglig i 40-talets Sverige.

– Jag tänker att Eva är utpräglat homosexuell. Det finns ingen tvekan i henne, säger Mian Lodalen och fortsätter:

– Det spelar ingen roll vilka lagar staten upprättar. Jag har träffat och intervjuat lesbiska kvinnor över hela världen, i Sydafrika, i Estland på 1980-talet innan Ryssland lämnade landet. Jag har intervjuat kvinnor som fått hundra piskrapp på torg i Iran för att de kysst sin flickvän på en öde strand. Inga despoter i världen kan få människors hjärtan att sluta slå, eller folk att sluta ligga med varandra. Det är så starka krafter i omlopp, säger hon.

”Jag klassades som mentalsjuk”

För ”lesbiska ligan” började det stora helvetet först efter domen. Då dammsögs hela deras bekantskapskrets, och man kallade in allt från före detta arbetsgivare till socialtjänst, syskon, läkare och grannar på förhör.

– På det sättet fullständigt raserade man ju deras liv. De kunde aldrig söka jobb mer. Man drog dem fullkomligt i smutsen, säger Mian Lodalen.

Med romanen har författaren ett tydligt ärende: Historien får inte sopas under mattan.

– Det är så jävla upprörande! Margit dog sex dagar efter domen föll. Jag vill hävda att svenskt rättsystem dödade henne. Det är möjligt att hon hade dött ändå, eftersom hon var sjuk i tbc. Men det här påskyndade hennes död, det är jag helt övertygad om, säger Mian Lodalen.

Sex månader efter domen mot lesbiska ligan avkriminaliseras homosexualitet. Men kränkningarna fortsatte. Inte förrän 1979 slutade homosexualitet klassas som en mentalsjukdom.

Hur påverkade sjukdomsstämpeln din egen ungdom?

– Jag var ju klassad som mentalsjuk när jag växte upp! Och allt det där har ju gjort något med oss. Att växa upp som rättslös. Man kunde 

behandla oss hur som helst. Vi omfattades för fan inte ens av hetslagstiftningen! Jag var sista generationen som inte fick chansen att skaffa barn, inte fick genomgå en fertilitetsundersökning, säger Mian Lodalen.

Och upprepar vad hon vill säga med sin roman:

– Svenska staten, be om ursäkt till homo­sexuella! Eva, Margit, Gunvor, Sonja och Anna-Lisa borde få statyer upprättade efter sig. De är en påminnelse om vad som skulle kunna hända om vi inte värnar om våra rättigheter. Det måste man upprepa, hur tjatigt det än är. Homofobin, transfobin, rasismen, antifeminismen – allt det hänger ihop.

Mian Lodalen

Ålder: 58 år

Bor: Stockholm

Yrke: Författare och journalist.

Familj: Hunden Bobby, barnen Tyra och Ville, 20 och 18, ”Och något gulligt ex som också är som familj. Och mina vänner är min familj, mer än vad min biologiska familj varit. Även om det låter klyschigt.”

Aktuell: Med romanen ”Lesbiska ligan” och pocketversionen av ”Lisa och Lily: En sann kärlekshistoria” om det unga paret vars kroppar hittades sammanbundna i Hammarby sjö 1911.

Till pocketen finns en guidad stadsvandring i Stockholm så att läsaren kan besöka miljöerna där paret rörde sig.

Mian Lodalen om...

… var hon skriver:

–  Det är en så dum ställning i sängen. Bara en idiot ligger så. Tacka fan för att jag har migrän och nackspärr och skit! Jag halvligger med ångest. Och det är ungefär samma med mitt kärleksliv, hahaha.

…reaktionerna från ”lesbiska ligans” släktingar:

– En av dem säger att de inte någon aning om historien, det hade varit helt nedtystat i släkten. Ett annat barnbarn sa: ”Jag är inte förvånad, det var något go i min mormor”. Jag var väldigt försiktig när jag ringde upp, för det är alltid känslig när man tar någons liv och gör litteratur av det. Men alla har varit hur positiva som helst. Jag fick också veta att Evas familj bara frös ut henne när det här framkom. Det är så sorgligt. Utifrån det jag hittat så blev hon väldigt isolerad och ensam efter domen.