Mötet.

2020-03-30 20:00
Klass- och klimatkamp är med andra ord två centrala komponenter i Jesper Weithz författarskap. Han är bland annat medgrundare av klimatmagasinet Effekt. ”Tänk vad som skulle hända om människor som har riktiga arbeten också började strejka för omställning. Bild: David Lagerlöf
Klass- och klimatkamp är med andra ord två centrala komponenter i Jesper Weithz författarskap. Han är bland annat medgrundare av klimatmagasinet Effekt. ”Tänk vad som skulle hända om människor som har riktiga arbeten också började strejka för omställning.
Puffetikett
Dagens ETC

Jesper Weithz: Miljöaktivister är oerhört tacksamma att skoja om

I dagarna publiceras Jesper Weithz tredje roman med titeln ”2020”. Det är något så ovanligt som en komedi – om klimatkollapsen. Dagens ETC träffade författaren för ett samtal om positivt tänkande, grön kapitalism och science fiction.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Får man skämta om klimatkrisen? Kan man göra humor av ö-nationer som ligger under vatten och oljebolag som gör allt för att försena klimatåtgärder? Den som läser lite i Jesper Weithz ”2020 – en framtidsoptimistisk roman” inser snabbt att det går alldeles utmärkt. Boken handlar om maskrosbarnet Panter Allglans som föds år 2020 – samma dag som FN deklarerar att 2-gradersmålet är omöjligt att uppnå. Detta är dock ingenting som får Panter att deppa ihop. Trots att han vuxit upp i en hyreslimpa i utkanten av Stockholm med en missbrukande mor är han fast besluten om att vara kapabel att förändra världen. I romanens första del hjälper han mellanchefer att bli av med sin flygskam och framåt slutet av boken har han förvandlats till en megakändis som reser runt i sitt privata jumbojet. Här ska inte avslöjas varför men så mycket kan sägas att han predikar positivt tänkande och grön kapitalism.

– Jag hade såklart kunnat skriva en bok om ett gäng ondskefullas kolbaroner. Men det kändes mera utmanande att skriva om ekomodernister, om de som verkligen tror att systemet kan rädda oss från den skitstorm vi befinner oss i. Vi vet att kapitalismen är ohållbar – och nyliberalismen oförmögen att hantera klimatkrisen. Men det som intresserat mig i arbetet med den här romanen är hur kapitalismen har en fantastisk förmåga att hijacka våra överlevnadsinstinkter för sina egna intressen. Och då får vi en helt barock situation där människans förmåga till överlevnad istället leder till död. Det där ville jag in och gegga i.

Klass- och klimatkamp

Weithz sitter på sitt kontor på Norra Bantorget i Stockholm, i tankesmedjan Katalys lokaler. Där jobbar han som redaktör och formgivare – just nu med den stora klass-utredningen som tankesmedjan publicerade och som förhoppningsvis ska släppas uppdaterad i bokform. Sin bakgrund har han dock i klimatrörelsen, bland annat som medgrundare av klimatmagasinet Effekt. Tidigare har han skrivit den uppmärksammade klimatdystopin ”Det som inte växer är döende” samt ”Vintersystrar”, en roman med drag av arbetarlitteratur, om två sjuksköterskor. Klass- och klimatkamp är med andra ord två centrala komponenter i Weithz författarskap – något som inte lär gå någon läsare av ”2020” förbi. Visserligen kan boken beskrivas som en klimatdystopi om positivt tänkande, men här finns också en uppenbar kritik av den adrenalinstinna ojämlikhet som breder ut sig i vårt samhälle. I den framtidsvärld där Panter växer upp har den svenska modellen ersatts av en gig-ekonomisk tjänst som kallas SweMec, ”popup-härbärgen” präglar gatubilden och på Davos diskuterar man ”stimulansstrategier för biologiskt nedbrytbara massförstörelsevapen” istället för verkliga ekonomiska problem. Resultatet är som om avsnittet ”Nosedive” i den dystopiska serien ”Black Mirror” (där karaktärernas människovärde bestäms i en app) skulle förläggas till den diskbänksrealistiska miljön i Susana Alakoskis ”Svinalängorna”. Jag frågar Weithz vilken genre som egentligen är hans? Science fiction? Arbetarlitteratur? Eller möjligen den klassiska borgerliga romanen?


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

– Den klassiska ”borgerliga” romanen bygger på identifikation, på att läsaren ska känna igen sin tillvaro och tänka ”precis så här är det”. Då ryms inte den galenskap som världen härbärgerar just nu. För att beskriva det behövs en litteratur som spränger de enskilda genrerna. Jag gillar science fiction, och har plöjt mycket arbetarlitteratur – men att skriva inom bara en genre känns som att dra på sig en ålderdomlig tvångströja. Vi lever i en så absurd tid att enskilda genrer inte känns adekvata längre.

I en tid av diskussioner om flygskam och hur vi ska ”känna” inför klimatkollapsen sticker din bok ut. Visserligen handlar den mycket om positivt tänkande, men det känns som om du egentligen vill diskutera något annat?

– Rör man sig inom klimatrörelsen stöter man gång på gång på påståendet att om vi suddar ut gränsen mellan människa och natur kommer världen bli en annan. Fint. Bra. Men hur gör man det? Samma sak har ekolitteraturen och kultursfären diskuterat i åratal. ”Hur ska vi skriva poesi för att rädda världen”, typ. Fastän att jag är författare tror jag inte att litteraturen har förmåga att rubba fossilkapitalet, än mindre världen i sin helhet. Sedan kan man ju diskutera det vettiga i att skriva litteratur om att litteraturen är fel ände att börja när tiden att stoppa ett skenande klimat minskar för varje minut …

”Kärleksfull och kritisk”

Som exempel på andra verk med känslan Weithz var ute efter nämner han skämttecknare som Galago publicerat de senaste åren, Sara Granér, Sara Hansson och Nanna Johansson. Detta blir tydligt i scener i romanen, som när ett gäng klimataktivister blockerar bensinpumpar – de bildar helt enkelt en mänsklig kedja genom att sticka in sina penisar i varandras anus, en ”human centipide of love”. Det är lätt att se bilden framför sig, målad i Granérs fyrkantigt naivistiska stil. I boken spelar en frasrevolutionär professor – som öser floskler om ”planetär solidaritet” och ”biotrasproletariatet” omkring sig – en ödesdiger roll. För läsaren känns hon som klippt och skuren ur en stripp av Liv Strömqvist.

Du är ganska elak mot aktivister i boken, bland annat 68:orna får en släng av sleven. Hur kommer det sig?

– 68:orna? Jag har mer tänkt på det som en kärleksfull och kritisk skildring av en testuggande, akademisk vänster som i dagens politiska klimat kan kännas förbisprungna. Men det är ju en ganska bra beskrivning av 68:orna i och för sig …

Du ger också tjuvnyp till rörelser som påminner om Extinction Rebellion.

– Det vore väl tråkigt med en roman som bara kastar skit åt ett håll? Dessutom: miljöaktivister är så oerhört tacksamma att skoja om. Men läser man romanen noggrant upptäcker man att det bara är just en organiserad rörelse som lyckas få världen att slå in på en annan bana än den som leder rakt åt helvete. Det tror jag på, genuint. Man kan inte överskatta vad en rörelse som Fridays for Future betyder. Och tänk vad som skulle hända om människor som har riktiga arbeten också började strejka för omställning.

Jesper Weithz

Ålder: 45 år.

Bor: Stockholm.

Familj: Fru och son.

Tidigare böcker: ”Det som inte växer är döende” (2012), ”Vintersystrar” (2012), ”Invasiva folkgrupper” (dikter, 2019).

Läser just nu: ”Helautomatisk lyxkommunism” av Aaron Bastani – vänsters motsvarighet till Elon Musk.

Ett klimattips: I april släpps Ann Pettifors ”Så räddar vi klimatet” på Verbal förlag, läs den. En grön ny giv är vägen att förena miljörörelsen och vänstern.