Recension.

2021-09-13 16:02
Litteraturprofessorn Anders Cullhed är aktuell med en ny biografi om Dante Alighieri. Bild: Kungl. Vitterhetsakademien/Natur & kultur
Litteraturprofessorn Anders Cullhed är aktuell med en ny biografi om Dante Alighieri.
Puffetikett
Dagens ETC

En biografi som inte övertygar

I en ny bok menar litteraturprofessorn Anders Cullhed att Dante var ”den förste författaren”. Genom ett idogt detektivarbete försöker han rekonstruera Dantes samtid och liv. Rasmus Landström låter sig inte övertygas.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Det brukar sägas att Dante Alighieri (1265–1321) i sin ”Den gudomliga komedin” inte bara sammanfattade medeltidens världsbild, utan även slungade litteraturen in i renässansen. Vi är många litteraturstudenter som tragglat oss igenom medeltidslitteratur, som ”Rolandssången” och ”Romanen om rosen”. Men så kommer vi till Dante – pang! Framförallt hans helvetesskildringar – surrealistiska och konturskarpa på samma gång – håller mig fortfarande i ett skruvstäd. Jag kommer nog aldrig glömma bilden av greve Ugolino som sitter fastfrusen i helvetesisen, det kokade becket i Malebolge eller Judas – dömd att tuggas till slamsor i Lucifers käftar.

I dagarna kommer en ny biografi över Dante på svenska, skriven av medeltids- och modernism-experten Anders Cullhed. ”Dante. Den förste författaren” är en populärvetenskaplig framställning med fokus på skaldens liv snarare än verk. I mångt och mycket är det en sammanfattning av den rika – och fullkomligt oöverblickbara – forskningen under 2000-talet. Ingen författare är så genomtröskad som Dante, möjligen med undantag för Shakespeare. Ägnar en forskare ett helt liv åt att studera sekundärlitteraturen kan hen i bästa fall få en grov överblick. Detta i sig är spännande, med tanke på att det inte finns en rad bevarad från Dantes egen penna. Dessutom vet vi tämligen lite om hans liv. Att skriva en biografi är med andra ord ett detektivarbete.

Dante levde i ett fascinerande sammanhang. 1200- och 1300-talets Florens upplevde en sprudlande högkonjunktur. Inte bara var staden ett merkantilt centrum, utan också ett konstnärligt. Dante var en av de unga urbana diktarna som utvecklade den ”den nya ljuva stilen” (främst i ”Vita Nuova”) – ett italienskt svar på den provensalska lyriken. Han var en utpräglad tävlingsmänniska med stora krav på originalitet i en kultur präglad av efterapning – en Gordon Gekko i kopieringsrummet. Det är dock sent i livet, efter en tid i landsflykt som han skriver sitt stora mästerverk, ”Den gudomliga komedin”. Ett tredelat epos på terziner där författaren reser genom helvetet, skärselden och paradiset. Där sammanfattade han medeltidens syn på kristendomen samtidigt som han gjorde en dokusåpa av samtiden – hela intelligentian paraderar förbi i en buktande narrspegel.

Man blir lätt snurrig av Cullheds förhållandevis korta skrift över skalden (313 sidor). Främst för att den är överbefolkad, med nya personnamn på varenda sida. Dessutom är det svårt att hänga med i alla förvecklingar när Cullhed snabbspolar historien, från romarrikets fall till 1300-talet. Cullhed redogör kunnigt för hur Dante dras in i striden mellan de rivaliserande politiska klanerna – ghibbellinerna och guelferna – men lyckas aldrig rycka med läsaren. Med risk att vara orättvis jämför jag Cullheds bok med E. N. Tigerstedts ”Dante: tiden, mannen, verket” – en klassisk författarbiografi från 1967. Tigerstedts bok har åldrats betänkligt vad gäller det biografiska, men är fortfarande underbar läsning för sina skarpsinniga diktanalyser. Medan Tigerstedt pedagogiskt förklarar inkvisitionens roll i samtiden, den höviska lyrikens funktion i samhället och varför ”Den gudomliga komedin” fortfarande är så läsvärd, förutsätter Cullhed att läsaren känner till allt detta. Det hade inte varit något problem om boken givits ut på ett renodlat akademiskt förlag och riktat sig mot doktorander. Men författaren ger ut den på Natur & Kultur, och som populärvetenskap är den undermålig – trots att författaren rör sig genom medeltidens Italien likt fisken i vattnet.

Var Dante den ”förste författaren” då? Ja, kanske. Cullhed menar att det fanns en originalitetssträvan hos författaren som saknades hos hans samtida. Dessutom ombesörjde han sin egen kanonisering, genom att utförligt kommentera sina egna böcker. Sammantaget gjorde detta honom till den första självmedvetna författaren. Detta är bokens säljpitch – men Cullhed utvecklar den inte förrän under de sista tio sidorna. Dessutom är tesen något trubbig: skulle inte en dylik originalitetssträvan ha funnits hos en oefterhärmlig författare som Platon? Eller för att vända på det: en författare kräver en bokmarknad, och en sådan uppstod egentligen inte förrän på 1700-talet. Dessa invändningar skulle Cullhed säkerligen kunna argumentera kunnigt mot – problemet är att han inte gör det.

”Dante. Den förste författaren” är därför något av en besvikelse. Den kommer säkert att förgylla mången doktorands medeltidsstudier, men som populärvetenskap lämnar den Dante och hans samtid i ett färg- och doftlöst tillstånd. Dante förtjänar bättre än snåriga framställningar i svartvitt.