Kultur & Nöje.

2021-09-16 20:00
Elise Karlssons roman ”Smuts” kastar läsaren rakt ner i den smutsiga kulturvärlden.  Bild: Margareta B Sandebäck
Elise Karlssons roman ”Smuts” kastar läsaren rakt ner i den smutsiga kulturvärlden.
Puffetikett
Dagens ETC

Bitter uppgörelse blir mest trött kulturförakt i ”Smuts”

Elise Karlssons nyckelroman om händelserna på kulturklubben Forum som ledde till ”kulturprofilens” fall stannar vid den smutsiga ytan.

Lyra Koli får en nyväckt längtan efter elitism.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Kulturvärlden är smutsig. Alltså bokstavligen glänsande av skaldjursflott och bubbelklibb, men också ­moraliskt nersölad, stinkande av maktmissbruk och nepotism och otrohet och övergrepp. Berättarjaget i Elise Karlssons nya roman är trött, så trött på det. Hon har dragit sig tillbaka från den underjordiska scenen där hon brukade jobba, sitter mest i sin lägenhet, swipear på Tinder, dricker för mycket vin och gör halvhjärtade ansatser att putsa fönstren.

Tills hon får frågan om att komma tillbaka för att arbeta som dramaturg med en ny före­ställning. Mot sin kompis inrådan (”Du mådde ju piss där”) tackar hon ja. Tänker att kanske inte ens det självdestruktiva i att träda in i smutsen igen kommer att ”sätta igång något i livet längre. Jag är den jag är, lever på mitt sega, utdragna sätt. Rädd att jag ska tråka ut alla som kommer i kontakt med mig, uttråkad av mig själv.”

Spoiler: det blir inte heller så ­spralligt. H, Hell, Helen, ­Hélène (berättarjagets namn skiftar av någon anledning genom romanen) återupptar en gammal affär med en kollega, som nu är gift med en annan kvinna än förut, men trots det inte verkar ha ändrats särskilt mycket. Hon bryr sig lite mot sin vilja, han bryr sig knappt alls. Stämningen i underjorden är dålig. H äcklas fortfarande av kulturvärlden, men hatar den inte. Ungefär som med otrohetsaffären så känner hon en vag motvillig dragning till något som mest framställs som makt, smetig erotik, pretentioner och fejkad magi.

Elise Karlsson var en av de arton kvinnorna i Matilda ­Gustavssons artikel med övergrepps­anklagelser mot Jean-Claude Arnault, och det är svårt att inte läsa ”Smuts” som något av en nyckelroman. Inte minst för att karaktärsnamnen ofta låter som fingerade pseudonymer. Serner, Jean-Claude-­varianten, härskar över sitt kungarike i källarlokalen och har händer som gärna kladdar på unga tjejer, ibland så hårt att de lämnar strypstreck och blåmärken. Hans fru, dramatikern Mikaela, är en Katarina Frostenson-karikatyr som passiviserat flyter runt i deras lägenhet, världsfrånvänd och geniförklarad. H:s berättelse är uppbruten av kortare passager i andraperson som skildrar ­Mikaelas tillvaro. Där händer inget särskilt. Hon känner på handtaget till ytterdörren: låst. Hon ligger på nytvättade lakan. Hon ställer en ny parfymburk bredvid en likadan.

Scenen i underjorden är ­ingen exakt kopia av Forum ­Kultur (”Klubben” i folkmun). Den har också hämtat inspiration från andra kultur­källare: ­toaletten på förlaget ­Modernistas kontor, där Karlsson har jobbat. Redan innan det blev trendigt var den inredd med exponerade kopparrör och ”en kran i midjehöjd som sprutade rakt ner i ett avlopp vid golvet, som en dekonstruerad pissoar”. Det blir lätt smutsigt. H undrar hur städerskan hanterar allt detta.

Böcker drivna av bitterhet behöver inte per definition bli dåliga, men ”Smuts” är präglad av så mycket trött kulturförakt att den knappast lämnar rum för någonting annat. ­Droppen kommer i slutet när H facetimar med en barndomskompis vars lilla dotter kommer fram till kameran och ”vill sjunga en sång hon har kommit på. Jag applåderar som om jag kollar på en föreställning, men en jag vill se, ett uppförande som betyder något.” Det kan förstås inte kvalificerad scenkonst göra.

En viss handling driver ändå romanen framåt: någon har gått under i smutsen, någon vill ställa Serner inför rätta. Den inledningsvis så osynliga städerskan kommer så småningom att bli en hjälte. Sensmoralen är att bara H och hennes kompisar från förorten kan genomskåda kulturmedelklassen: ”Vi känner igen smuts när vi ser den. Man måste ha klass för att göra det.”

”Smuts” ger känslan av att en kritisk blick på korruption och övergrepp måste innebära att man tappar tron på konsten, börjar förakta allt vad snille och smak heter och slutar göra skillnad på mästerverk och barnteckningar. Jag slår igen boken med en nyväckt längtan efter mer elitism.

Smuts

Elise Karlsson

Förlag: Natur & kultur