Initierat / Hynek Pallas.

2021-09-08 15:45
Puffetikett
Dagens ETC

10 år efter ”Play” – hur har rasismdebatten förändrats?

Sårigheten hos allt som rör rasismen skapar bitter polarisering. Hynek Pallas ser tillbaka på de tio år av svensk antirasistisk debatt som följt på Ruben Östlunds omstridda film ”Play”.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

För tio år sedan satt jag på tåget hem efter den första offentliga svenska visningen av Ruben Östlunds film ”Play”. Den efterföljande debatten på Backa­teatern i Göteborg – framför två högstadieklasser från olika socioekonomiska områden – hade varit nyanserad, fri från frän polarisering och dragit ut till sen kväll.  På vägen hade jag hämtat upp min nytryckta avhandling ”Vithet i svensk spelfilm 1989 – 2010” som gavs ut av Göteborgs filmfestival.

När jag ser tillbaka på kvällen så är det en bild av stunden före 2010-talets debatt. En tid då få ens hade hört begrepp som kritiska vithetsstudier. I en text på tåget formulerade jag förhoppningen att ”Play” skulle föda ett nytt slags samtal.

Har rasistbegreppet förändrats? Man brukar påstå att rasismen skiftade skepnad efter Förintelsen. Att den sen kom att formuleras i form av kodord, förklädd till påståenden om avvikande kulturer. Det är lite missvisande eftersom både kodord och kultur alltid varit del av rasismen. Men det stämmer att biologisk rasism – skallmätande – omöjliggjordes i möblerade rum. Tyvärr frös därför begreppet i det allmänna medvetandet också fast i ett historiskt ögonblick. Främjades från sin långa historia. Blev främst fråga om att vara en ond, dålig person. Enbart applicerbart på skinheads och folk i nazistuniform.

Allt detta spelar roll i de debatter som har pågått under 2010-talet – som också är en kamp om vad rasism är. Är det en struktur? Gäller det alla vita? Är det ett begrepp som bör frikopplas från individens dåliga moral? Eller är det tvärtom bara en fråga om några ruttna äpplen? Är det som vissa kallar för växande rasism bara rimliga reaktioner på ökad invandring?

Idag kan ”Play”-debatten ses som symboliskt startskott på det här decenniet.

Filmen gestaltar rasismens väsen. Hur svarta ungdomar av sin omgivning – det om­givande samhället och den globala kulturen – lär sig att de uppfattas som farliga. Hur vita ingår i samma diskurs men sällan tvingas reflektera över sin roll. ”Blicken hos en pojke som alltid har haft allt och har en självklar framtidstro” som en debattdeltagare i Göteborg sa om skillnaden mellan filmens svarta och vita barn. Hur det diffusa begreppet privilegier inte enbart handlar om (men i filmens spel knyts till) något materiellt.

Man kan tycka att filmens titel, det vapenlösa rånet och de tydliga klassdimensionerna skulle vara tydligt nog. Istället blev samtalet om ”Play” snabbt grovt. Snart var filmen rasistisk och Östlund rasist – eftersom svarta spelade kriminella.

Men är problemet med rasism ett som handlar om det enstaka verkets representation? Är inte kulturen den plats där vi bör kunna iscensätta känsliga frågor, särskilt sådana som en bredare svensk offentlighet då knappt hade berört?

Jag hade efter publiceringen av avhandlingen förberett mig på fortsatt kritik från en falang som ansåg att vi levde i ett färgblint samhälle, att talet om vithet var splittrande. ”Rasistiskt mot vita”. Men märkte snart att jag allt oftare bemötte röster som kollektiviserade på ytliga sätt. Om det så gällde när Svenska filminstitutet använde konsten som instrumentellt mångfaldsverktyg eller de som såg rasismen som ett grundämne som aldrig hade förändrats genom historien. Där Carl von ­Linné blev ansvarig för Hitler. Där vita var rasister i egenskap av sin hudfärg men inte förstod det och därför behövde konstant undervisning. Och där den som inte var vit tvärtom intuitivt förstod rasism. Tendenserna sammanfattades 2018 i en av de bäst säljande antirasistiska böckerna i USA det senaste decenniet – Robin DiAngelos ”Vit skörhet” (översatt till svenska 2021).

Rasisttegreppets känslighet och historia kräver nyanserade samtal. Dess sårighet ger oftare debatter där nyansering ses som motstånd mot inkludering. Till och med som rasism. Jag tror, möjligen överraskande för en filmkritiker, till exempel att den under 2010-talet allt populärare representationsdebatten riskerar att leda fel. Om rasism är den främsta förklaringen när kultur- och mediavärlden diskuteras så missar man grunden för mycket snedrekrytering. Det finns en anledning till att andra generationens invandrare inte söker utbildningar som leder till otrygga anställningar. (”Inga snabba cash” 12/12/14 Expressen). Individuella förändringar blir ett bekvämt fikonlöv över branschers avgörande strukturella problem.

Sammanfattningen i min avhandling skrevs samma vecka som Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen. Jag menade att det var viktigt att svensk rasism efter det inte uteslutande projicerades på föreställningen om dåliga SD-röstande lantisar. Att rasism spelade lika stor roll för Stockholms segregering. Att vi måste förstå rasismens historia i en nationell kontext – och den roll den smärtsamma förlusten av ett homogent Folkhem och god svensk självbild spelar i den – och diskutera detta i relation till klass.

Nog har nation och klass kopplats ihop med vithet sedan dess. Men från ett annat håll.

För tio år sedan var folkutbytesteorier – att vita västerlänningar genom invandring ersätts med mörka invandrare – något som marginaliserade högerextremister pratade om. Och ingen nämnde vit arbetarklass som en hotad grupp det var synd om. Under 2010-talet flyttade detta in i mainstreampolitiken. Vikten av vit nationell identitet spökade i Brexit och driver på det republikanska partiets radikalisering i USA. Svenska högerskribenter som hånflinade när jag skrev en avhandling om vithet har introducerat ytterhögerakademikern Eric Kaufmanns bok ”Whiteshift” (2018). Kaufmann menar att det inte är rasistiskt att försvara ”vit kultur” genom att inte släppa in mörka invandrare – det är ”rasmässigt självintresse” i en ”demografisk” förändring. Bara häromveckan upprepades dessa teorier av författarinnan Lionel Shriver i den engelska tidningen The Spectator (28/8).

Varför ser vi sådana reaktioner? 2011 formulerade forskarna Tobias Hübinette och Catrin Lundström i artikeln ”Sweden after the recent election” liknande tankar om svensk historia och självbild som jag gör i min avhandling. Sådana teorier om sorgen efter en homogen nation borde ha blivit grunden för 2010-talets rasistdebatt. Jag slutar inte hoppas: ”Vit melankoli”, den bok där Hübinette och Lundström ifjol utvecklade tankegångarna, bör blir det för 2020-talet. För debatten saknar en fast idéhistorisk grund med nödvändig lokal kontext.

Samtalet om rasism i Sverige har breddats de senaste tio åren. I positiv mening, och i bitter polarisering. Kanske är det oundvikligt med något som väcker så starka känslor – det tar tid.

Men också för att samtalet – precis som den svenska filmen i allmänhet – fortfarande inte når upp till Ruben Östlunds smärtsamma och tankeväckande iscensättning av rasismen för tio år sedan.